Våga vara rocker!

Jag har under flera år bevittnat ett fenomen, en skrämmande utveckling om man så vill. Tendenserna till detta börkjade nog redan på Elvis tid om man skall vara väldigt exakt av sig, och det skall man ju. Man kan säga att det handlar om finrummet inom musikbranschen.

Jag talar naturligtvis om den muterande rocksångaren. Otaliga är de som startat en cool karriär som en fränt rockande vokalist med en mix av sandpapper, single malt och grovgrus i strupen för att sedan byta ut detta mot en honungsdoftande mix av te och eukalyptus. Det finns en hel del grymma rockröster där ute som tragglar med schlager, dansband och helyllepop.

Som jag nämnde ovan fanns tendensen redan hos kungen själv, nämligen Elvis. Hans Las Vegas-shower är inte väl så besläktade med de tidiga triouppträdandena. Även i Sverige finns denna hemska sjukdom (ja, jag ser det som en sjukdom). Se bara på Magnus Bäcklund, en halvan av schlagerduon Fame. Under sin tid i Fame factory (Ja, jag såg på Fame Factory) fick han kritik för sin rockiga röst, och vad händer? Jo, schlagertönt i vit kostym.

Ta Erik i årets upplaga av Idol (ja, jag ser på Idol med). Mesiga uppträdanden oftast, men by god vad han glimmar till ibland, med en bluesig/rockig röst. (Knockin on heavens door, Bed of roses). Okej, han har inte sjungit världens rocklåtar men rösten finns där.

Mitt budskap till ovan nämnda kategori av sångare är att ta vara på den gåva ni har. Jag har den inte men testar desperat hela tiden om det inte skulle kunna dyka upp en liten fläskig grottmansstämma om jag bara gapar tillräckligt.

Stå upp för din sak, och vänd inte rocken efter vinden.